Våra trumhinnor utsätts alltid för ett lufttryck, ett så kallat atmosfärstryck. När en person talar vibrerar stämbanden vilket får lufttrycket att ändras och blir antingen lägre eller högre än atmosfärstrycket. Tryckskillnadens storlek kallas amplitud och har påverkan på ljudstyrkan vilken mäts i decibel (dB). Ljudets frekvens har påverkas av hur ofta stämbanden vibrerar och mäts i Hertz (Hz). Hertz mäter hur många tryckvågor som når trumhinnan under en sekund.
När stämbanden vibrerar (eller svänger) ofta per sekund blir avståndet mellan vågtopparna kort eftersom ljudvågorna kommer tätt. Vågtopparnas avstånd kallas våglängd och har påverkan på frekvensen som exempelvis en kort våglängd ger pipiga ljud (hög frekvens) medan en lång våglängd ger dova ljud (låg frekvens). I korthet kan sägas att ljudstyrkan mäts i decibel och frekvensen mäts i Hertz.
På fackspråk kallas ljudstyrkan för amplitud och mäts i decibel (dB) och följer en logaritmisk skala. Det innebär att den ljudstryka vi upplever när ljudstyrkan ökas med endast tio decibel är femtio decibel och är cirka tiotusen gånger mer än tio decibel. Vårt mänskliga öra har en stor dynamik och dynamik är skillnaden mellan det starkaste och det svagaste ljudet. En ökning eller minskning med endast tre decibel är den minsta förändring som människor kan höra. Vårt mänskliga öra klarar att höra frekvenser från tjugo till tjugotusen Hertz. Givetvis kan detta variera något mellan olika individer plus att hörseln vanligtvis försämras hos äldre. En hundvissla avger ett ljud som hundar kan höra men inte vi människor eftersom ljudet har en frekvens på över tjugotusen Hertz.
About the author